Fårö, del 1


Först av allt vill jag ge er ett STORT tack för era fina kommentarer
i förra inlägget! Jag önskar jag visste hur man får till funktionen
där man kan svara under var och en kommentar...som jag ser att
andra bloggar har...men detta med datorer är inte min starka sida
så därför får jag tacka er här och nu istället! Era ord värmer ofantligt!


Nu över till vackra karga Fårö, en dag i Augusti 2015...









XO

Andra mötet...

Jag hade en längtan att åka tillbaka till det där huset som
för evigt etsat sig fast i mitt minne. En dag då regnet inte
vräkte ner...en dag då kameran var med.
Gjorde ett försök i vintras men hittade inte dit. Men så en
vacker dag i somras gjordes ett nytt försök. Tror det var
på midsommardagen faktiskt. Testade att svänga in på en
skyltlös väg för att känslan i magen hade sagt mig att vi
borde testat den vägen redan förra gången...och håren på
armarna reser sig när plötsligt en allé närmar sig och DÄR
....där ÄR det! DET huset! Jag hade nästan börjat fundera
över om det var en dröm den där gången jag först sett det,
men nu låg det här framför mig igen. Hade inte mer än
precis stannat bilen när en annan bil kommer...och svänger
in vid den låsta grinden. Ur bilen kliver en kvinna som går
fram till grinden och låser upp.

Tänker i mitt stilla sinne att hon måste undra vem i hela
världen jag är som sitter där i min bil och glor. Jag är ju
erkänt folkskygg men tänker att om hon varit jag...om det
varit MITT hus...hade jag ju velat veta vad det är för skum
figur som sitter där och spanar. Det hade inte sett mindre
skumt ut om jag bara startat bilen och åkt min väg ...och
dessutom hade jag ångrat mig resten av livet!

Jag trotsar instinkten att åka därifrån oanmäld och kliver
ur bilen. Med pinsamhetens rosa färg på kinderna går jag
fram och presenterar mig.

Hon är så vänlig och vi pratar en stund. Jag berättar om
första gången jag såg huset och varför jag kommit tillbaka.
Hon berättar att hon hyr huset av Lars Sjöberg och att hon
bara några dagar senare ska flytta in och så småningom ska
hon också få köpa huset vars namn är Salaholm.

Vi kör in våra bilar genom grinden både hon och jag. Vi pratar
om hur gården en gång kan ha sett ut. Att detta är den ena
flygelbyggnaden till den ursprungliga herrgården. Jag tänker
i mitt sinne...ett hus på 400 kvadrat och 18 rum...
och försöker föreställa mig hur stor huvudbyggnaden måste ha
varit här på Stora Salaholm. Tanken svindlar minst sagt.

Vill jag komma in och titta, undrar hon. OM jag vill? Ja men
herregud, klart jag VILL! Vi går genom rum efter rum. Hon
berättar lite om husets historia och om vad hon kommer att
göra med det efter att hon flyttat in.
Jag frågar om jag får hämta min kamera och föreviga huset
som det ser ut nu, när det fortfarande är orört.

Så medan hon drar igång gräsklipparen och klipper gångar i det
höga gräset hämtar jag kameran och ger mig in i huset igen.
Rum efter rum, helheter, detaljer, olika vinklar. Jag nördar
verkligen in. Det är ju detta som klingar klarast i mitt hjärta.

Hennes lille gosse följer mig som en trogen hund genom husets
alla rum. Han frågar mycket...jag svarar. Tillslut kommer frågan
-Hur kan du veta så mycket om gamla hus?
Det som man har intresse av vill man lära sig mer om och eftersom
jag nästan är lika gammal som dinosaurierna så har jag hunnit
lära mig mycket, svarar jag. Ett svar som godtogs utan vidare.

Så nu kära bloggläsare ska ni få följa med in i Salaholm.
Det blir, utan att jag kan ta gift på det, den längsta bildkavalkad
som denna blogg någonsin upplevt.
Välkomna in...

Trots att jag själv flyttat in i ett hus utan andra moderna
funktioner än el är det ändå svårt att föreställa sig att här
kommer någon att bo om bara några dagar.
Inget vatten, ingen el. Men det går! Och huset kommer må
bra av att bli bebott igen. Att bli uppvärmt och omhändertaget.


Säteriet bildades 1583 och innan dess hade marken
tillhört Gudhems kloster i hundratals år.
 


Titta på bilden nedan.
Ser ni vapensköldarna på den öppna spisen?
Vapensköldarna hör till de som en gång ägde Salaholm,
Gabriel Gyllengrip och hustrun Märta Oxehufvud.
Årtalet är 1672.
















Det var allt för denna gång från Salaholm.
Jag säger 'för denna gång' för jag hoppas på
att kunna åka tillbaka snart igen.

Vänner som kommer hem till
mig säger att jag har ett så stort lugn i mitt hus.
Visst känner jag det också, men det är ändå min vardag
och alla som har barn och är egna företagare vet ju att
en viss vardagsstress infinner sig hur lugnt hus man än har.
Det är ofrånkomligt, och den som säger något annat tror jag
far med osanning.

Att komma till Salaholm är för mig som
att komma tillbaka till min mormors och morfars gård i
min barndoms ljusaste dagar. En ny värld öppnar sig,
en värld där allt är gott och allt är möjligt, även om
432 år av historia med bland annat giftmord vittnar
om att allt inte varit guld och gröna skogar.
Inte ens på Stora Salaholm.

Tackar ödmjukast för att jag fått ta del av detta kulturarv!

XO

Mötet med Salaholm

Nu ska jag berätta för er om den gång jag för ca 7-8 år sedan
körde på okända små grusvägar och litade blint på att bilens
GPS skulle ta mig hem. Ni vet när man kör på små vägar där
korsningar utan skyltar dyker upp titt som tätt och hade man
inte haft hjälp av en GPS skulle man irrat omkring fortfarande.

Regnet vräkte ner och mitt ute i ingenstans kör jag plötsligt
genom en vacker allé av riktigt gamla knotiga träd. Vägen
gör en nittiograderssväng och precis DÄR låg det....hjärnan
tänkte febrilt...kan jag med att stanna? Jag MÅSTE stanna!
Körde in till kanten och gick längs vägen tillbaka i regnet.

Bakom en vildvuxen häck skymtar jag ett hus som fullkomligt
tar andan ur mig. Ett hus i Karolinerstil som ser ut att vara
byggt på 1600-talet ungefär. Det ser öde ut så jag öppnar
järngrinden och går fram till ett fönster. Om jag häpnade
innan är det inget mot vad jag gör när jag kikar in. Insidan
är lika orörd som utsidan. Det är som om tiden stått helt
stilla i över 300 år!

Jag hade ingen kamera med mig den där regniga dagen och
ända sedan dess har jag haft en längtan att åka tillbaka,
leta upp huset igen och denna gång föreviga det på bild.

Några år efter jag varit där bläddrade jag i tidningen
Gård & Torp när jag plötsligt hajar till. Där är det ju...huset!
Ler lite för mig själv när jag läser att det är ingen mindre än
den tidigare intendenten vid Nationalmuseum,
Lars Sjöberg som äger huset. Huset vars namn är Salaholm.





Fortsättning följer...

XO

Rustikt på Gotland

I tidningen Lantliv 9/2015 har Anna och jag med ett reportage
från Karins och Kristoffers hem på Gotland.
Ett rustikt och jordnära hem som i alla fall ger mig en känsla av lugn och ro.
Här får ni ett smakprov... se mer i  tidningen Lantliv och
på Karins Instagram @haimbeiuss





Tack för att vi fick komma till er!

XO

Loppis - Marknad - Café


Den 12 September hoppas vi på fint väder för då kör vi loppis
med café igen i Norra Björke.
Vi håller till i samma mysiga trädgård, "Everts", som förra året.
Den ligger på bygdegårdsvägen och det är tydligt skyltat.
Gott om parkeringsplatser finns det eftersom bygdegården ligger
bara ett stenkast bort.

Vi är 7-10 tjejer som har bord med loppisgrejer varav en av oss
är rekvisitör för filminspelningar och jag måste medge att jag är
hemskt nyfiken på vad hon kommer ha med sig.
En annan tjej har haft en retrobutik som nu är nedlagd och hon
har mycket prylar kvar att sälja.

Edyta, vars trädgård vi håller till i, säljer sina handgjorda naturtvålar.
Utan överdrift de bästa tvålarna jag någonsin använt. Jag kan inte tänka
mig att använda annan tvål längre. Jag till och med hackar ner
tvålen i småbitar, lägger dem i en pumpflaska och fyller på med vatten
och när de löst sig har jag flytande tvål som jag även använder som
diskmedel. Inga konstigheter utan bara naturliga ingredienser som är
snälla både mot männsika och miljö!

Antikveteranerna Suedeco finns på plats med sina underbara franska
antikviteter. Det är en fröjd att botanisera bland de vackra ting de har
med från sina resor.

Så blir det café också med godsaker att mumsa på när kurret i magen
sätter in. I anslutning till caféet kommer det också att säljas handgjorda
armband där pengarna går till Djurambulansen.

Så ta med dig dina vänner och kom till Bygdegårdsvägen i Norra Björke
den 12 September. Vi har öppet kl 11-14 men kom gärna i god tid för det
brukar bli kö. Ta gärna med kontanter i små valörer.
Varmt välkommen!


Carolines känsla för pyssel

I senaste numret av 101 nya idéer, 4/2015, har Johanna och jag med
ett reportage med pysseltips från Caroline Sylvans kreativa hem.
Hela hemmet är en dröm för kreativa själar och medan jag gick
omkring med kameran och åh-ade och pep av förtjusning så sa
Johanna hela tiden "DET ska jag göra i helgen"....vilket fick mig
att fundera över hur långa helger Johanna egentligen har, för mina
egna helger räcker inte till så värst mycket pysslande tyvärr ;-).






Men medge att man blir pysselsugen när man ser hur fint Caroline gjort! 
 Caroline har ett Instagramkonto @minielsaretro och en blogg med fina bilder också.
Tack söta Caroline för att vi fick fotografera hos dig!

XO

Lantligt kök

I tidningen Lev Landlig 6/2015 har Anna och jag med ett
lantligt köksreportage från Helenas och Tommys kök på Strömmared.
De driver B&B, har äppelodling och musteri och du hittar dem HÄR.
Tack för att vi fick besöka er!




XO

Hem ljuva Hem

I Hem ljuva Hem 9/2015 har Anna och jag med ett reportage
från Josefines och Alex fina hem i Gävle.

Se mer i tidningen Hej ljuva Hem och följ gärna Josefine
på Instagram @guldkantpatillvaron

Tusen tack för en mysig dag hos er!




XO

Bjud på fika...

I senaste numret av BoligDrøm, 7/2015, har Johanna och jag
med ett inspirationsjobb med tips på hur du snabbt kan springa
till macken och köpa fikabröd som du på fem minuter fixar till
så att det ser hembakt ut.




XO